autismmamma

Alla inlägg den 6 augusti 2017

Av Autismmamma Autismmamma - Söndag 6 aug 23:06

Många människor förstår sig inte på min diagnoser, även om jag berättar och förklarar. En del förstår inte heller, fast de ska vara utbildade för att kunna hantera folk med olika diagnoser/funktionsnedsättningar.

ANNONS
Av Autismmamma Autismmamma - Söndag 6 aug 20:14

Jag är en mamma, fru på 47 år och bor i Småland i en villa på en gård.
Jag är positiv och glad och har haft sjukbidrag sen börja på 90 - talet. Mina intressen är djur, natur och mina egna älskade hundar. Det vore trevligt att lära känna nya väninnor i en ålder av 46-60 år. Jag en ny bekantskapskrets att lära känna och umgås med. Min E-mail: happy0@home.se  Blogg: http://autismmamma.bloggplatsen.se  Vore ju skoj om du ville kika in till min blogg och sätta en tass där ler.                                        Jag är en mamma, fru på 47 år som kommer från Småland söker kontakt med andra människor och lära känna dom och umgås med. Ni ska vara 45 år uppåt. Mina intressen ar många för vi ar en mycke aktivt familj. Tex. fjallvadrig, segling, naturliv, draghunda, utförsåknig, langdåkning m.m E-mail: happy0@home.se Vi är en familj på två vuxna och två tånåriga barn. Hoppas på svar! mamma, fru, social, snäll, utåtriktat, trevlig som bor med man, barn och djur på landet söker seriösa vänner IRL (Helst kvinnor i min egen ålder)! Ni ska vara seriösa, ärliga, utåtrikat, trevliga, snälla. Har några får vänner och inga vänner alls! Känner mig ofta ensam! Mina intressen är familjen, promenader, träning, djur, rida, segling, bio, umgås, promenader, båtliv, film, foto, data, internet sticka, handarbete, natur, resor. träffa nya människor, pubar, sport, fika, utför, fjällvandring, hälsa, vardag & mycket mer! Har många intresse! Vill ni mig något så skriv då! mamma, fru söker seriösa vänner IRL i min ålder (Helst kvinnor)! Mina intressen är 46-årig barns mamma, fru söker seriösa vänner IRL i min ålder (Helst kvinnor)! Mina intressen är familjen, promenader, träning, hälsa, vardag & mycket mer!

ANNONS
Av Autismmamma Autismmamma - Söndag 6 aug 18:42

Att känna sig ensam har säkert alla gjort, inte för att man inte har någon eller för att man är själv,
Utan för att känslan av ensamhet infinner sig. Det spelar ingen roll om man står omringad av hundratals personer för det sitter inte på den fysiska fronten. Det handlar om ens känslor och om sin självkänsla, man vill ha bekräftelsen, man vill ha någon som bekräftar en på det sättet man vill bli bekräftad. Just när de känslorna infinner sig känner man sig såå liten, så liten och hjälplös i en stor värld, större beskymmer och viktigare problem. Saker som är viktigare än en själv, och när man väl börjar se det ifrån ett större perspektiv inser man att det kanske egentligen inte är så farligt, inte just nu. Tills nästa gång man känner lika dant. För vi är faktiskt viktiga och det är okej att känna. Det är okej att känna sig ensam, det är okej att söka den dära extra uppmärksamheten eller bekräftelsen och det är okej att tvivla.
Att känna sig ensam, behöver varken betyder att man är själv, att det inte finns någon för er eller att att man känner så jämt, det är skillnad på att känna och på att vara. Gemensamt är att det är abstrakt, det går inte att ta på känslan precis som det inte går att ta på andra känslor, det finns där men det går inte att visa upp om åskådaren inte väljer att ha öppna ögon, att se det som inte visas eller höra det som inte sägs.

Av Autismmamma Autismmamma - Söndag 6 aug 18:38

När jag gick i gymnasiet var det en person som sa till mig: "Jag tycker inte att vi behöver prata om ångest öppet. Det är något som bara rör en själv."

Men vet ni vad. Jag tycker inte det. Jag tycker det är superviktigt att vi pratar om psykisk ohälsa. Här kommer några anledningar:

1. Det är så många som har det som aldrig vågar säga något. Som håller det för sig själva, som aldrig har någon att ventilera för. För att det ses som skämmigt, som att en är sinnessvag eller lite sämre på att vara människa helt enkelt.

2. Let's face it: Vi med psykisk ohälsa kan inte alltid göra saker som upplevs som normala. Modeller som anses som det bästa för "den stora massan" är kanske inte det mest optimala för oss. Det är viktigt att vi får chans att klara av saker på våra egna villkor. För bara för att vi inte kan göra saker på ett visst sätt betyder det inte att vi inte kan göra det alls. Jag har ett superkonkret exempel från gymnasiet här: Vi skulle skriva en pastisch på olika historiska skrivsätt. Till exempel beskriva en potatis utifrån tre olika stilepoker. Jag satt med panikångest till dagen innan inlämning, då jag skickade ett mejl till min lärare och skrev: "Jag har fortfarande inte lyckats prestera någonting, eftersom jag får panikångest varje gång jag ens tänker på den här uppgiften." Jag fick till svar: "Du skulle ha sagt till mig tidigare. Klarar du av att skriva en text på x sidor om x olika skrivsätt, deras kännetecken och koppla till samhälleliga förändringar?" Jag svarade: "SIR YES SIR!" lämnade in och fick lite senare också MVG i Svenska B. Jag tackar mina lärare varje dag för att jag klarade mig genom gymnasiet. För att de förstod, anpassade uppgifter, sket i att rapportera att jag inte var på lektionerna, aldrig la skulden på mig för att jag inte klarade av. När jag gick ut hade jag fler MVG än G (men mest VG) trots att jag hade varit på kanske (max) tre lektioner i veckan hela tredje året. Rytmus i Stockholm, världens bästa lärare alltså.

3. Även folk som inte är i direkt kontakt med folk med psykisk ohälsa måste fatta grejen. Det är inte mitt fel om jag bara klarar av att ligga i soffan en hel dag. Jag kan inte tvinga mig själv att sluta hyperventilera (eller alltså, inte utan att stoppa preparat i kroppen, och då gör jag i alla fall inget annat än sover den dagen). För mig är ångest dessutom ofta psykosomatisk – det vill säga: Jag får ofta förhöjd temp eller sjukt ont i kroppen när jag har ångest (för att inte tala om hjärtklappning och andningssvårigheter alltså). Med rejäl ångest kommer också för det mesta total sinnesförvirring och dålig kontakt med kroppen. Vet inte hur många glas och skålar och grejer jag haft sönder medan jag haft ångest. En dag som är så illa KAN jag inte jobba, hur mycket jag än vill. Det handlar varken om att jag är lat, självupptagen eller svag. Tvärtom är jag en jävligt stark person som orkar ta mig upp ur sängen varenda jävla dag. Att ha ångest är som att springa ett maraton i minuten.

4. Vi kan få stöd av varandra. "Ah, shit, klarade hen det där, då kan jag också göra det!" Eller: häromdagen upptäckte jag att en klasskompis från gymnasiet hade postat om psykisk ohälsa på sin instagram. Jag tänkte: "Shit! Hen också!" och gillade personen direkt litelite mer. Ibland krävs det faktiskt inte mer än att bli mött med förståelse av någon som vet precis vad en menar eller att liksom bara veta att "Hen och jag – vi är samma. Hen skulle förstå mig".

5. Folk kan inte bli ens allierade om en inte talar om vad som pågår. Alltså ni vet när en blir fett lack på en person för att den är helt värdelös på att hantera hur en själv mår? Jag blir det hela tiden, och blev det i flera år på den person som borde vara mig allra närmast. Sen kom jag på att fan – jag måste SLÄPPA IN den här personen i mitt huvud. Jag måste säga om och när jag har ångest, förklara hur det känns och vad som är jobbigt. Och genom nötande har den här personen helt enkelt blivit världsabäst på att hantera min ångest. Och lite så tänker jag med typ alla mina vänner. Om jag har vänner som vet att jag får ångest ibland kan de hjälpa till. Och det kan liksom vara "Jag håller på att få en panikångestattack, så om ni bara pratar om något annat en stund så ska jag försöka samla ihop andetagen" eller en fast hand på ryggen medan jag lägger pannan i skolböckerna för att försöka hålla i mig själv. Men om ingen vet kan ingen hjälpa, och allt blir faktiskt hemskt mycket svårare.

Så, vad tänker ni? Låter det vettigt? Har ni några punkter att fylla på listan med?

Av Autismmamma Autismmamma - Söndag 6 aug 18:27

Levnadsglad mamma, fru på 46 år från Småland som skriver om sitt liv öppet. Jag skriver om hur det är att försöka hitta en balans i vardagen med OCD, autism, asperger, psykisk ohälsa, psykisk besvär, deppighet, panikångest och ocd's. Jag brinner för hästarna och dressyren, hoppning, hundarna mina barn här hemma samt min familj och m.m

Av Autismmamma Autismmamma - Söndag 6 aug 18:09

Men kan och orkar inte göra något åt situationen länge att inte vilja vara ute bland folk när man har OCD är ju ett stort problem. Jag Vill blir av med det, men det är jätte jobbigt. Att lida av OCD är så sjukt jobbigt att berätta för alla kontakter man måste göra i livet är svåra. Hatar det här!
jag vill inte vara själv! jag känner mig så sjukt ensam med min OCD!

Jag har ingen energi att göra ett dugg. Snälla ni som har detta problem hör av er till mig.

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Hej mina följare och läsare!

Hoppas ni kommer att tycka om min blogg / dagbok som är ganska personlig. Skriver bland annat om jobbiga saker i mitt liv såsom, mina depressionerna, mina psykiska besvär, mina diagnoser Autism, Asperger, Tvångstankar m.m.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ autismmamma med Blogkeen
Följ autismmamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se