autismmamma

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Autismmamma Autismmamma - Lördag 22 juli 16:37

Jag känner mig ensam trots att jag har underbara människor kring mig. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av ensamhet när jag i själva verket inte är ensam. Jag brukar säga att jag är ensam i min depression och i min ångest. Men samtidigt är jag inte det då ångesten och depressionen är mina ständiga följeslagare. Men jag ser varken ångesten eller depressionen som vänner, de är onda och elaka följeslagare som kräver mer av mig än vad jag ens orkar. Det de kräver av mig är någon form av bekräftelse. När jag har ångest får ångesten kärlek för jag ger den det de vill ha. Uppmärksamhet,förstörelse, och förtvivlan. Samma med depressionen. Kunde jag så skulle jag göra slut.. Ja som när man dumpar en pojkvän eller flickvän. Hade jag kunnat få alla negativa känslor att försvinna, ja tro mig jag hade gjort det för flera år sedan.

Jag känner mig ensam trots att jag har underbara människor kring mig. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av ensamhet när jag i själva verket inte är ensam. Jag brukar säga att jag är ensam i min depression och i min ångest. Men samtidigt är jag inte det då ångesten och depressionen är mina ständiga följeslagare. Men jag ser varken ångesten eller depressionen som vänner, de är onda och elaka följeslagare som kräver mer av mig än vad jag ens orkar. Det de kräver av mig är någon form av bekräftelse. När jag har ångest får ångesten kärlek för jag ger den det de vill ha. Uppmärksamhet,förstörelse, och förtvivlan. Samma med depressionen. Kunde jag så skulle jag göra slut.. Ja som när man dumpar en pojkvän eller flickvän. Hade jag kunnat få alla negativa känslor att försvinna, ja tro mig jag hade gjort det för flera år sedan.

ANNONS
Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 02:31

Jag kommer aldrig låta någon eller något knäcka mig! Jag har varit svag för länge!

ANNONS
Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 02:23

Mitt ämne handlar om: Folk dömer lätt mig utan att veta mina diagnoser!

Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 01:32

Ensamhet!

Att lida utav psykisk sjukdom är ofta väldigt ensamt. Man har ofta inget jobb att gå till, ens tidigare vänner slutar höra av sig, själv kanske man inte orkar vara den drivande kraften i relationen och vara den som hör av sig, så många relationer rinner så småningom ut i sanden. Ens familj börjar höra av sig allt mer sällan då det är obekväma och vet inte vad de ska säga och då låter de bli att ringa i huvud taget.
 
För mig är detta något som blir mer tydligt då jag har mina bra perioder, för då sörjer jag det att jag inte har någon att ringa och hör om de vill komma förbi eller hitta på något. Alla försvann för flera år sedan och det blir jobbigt att ringa någon jag inte haft kontakt med på länge.
Att inte heller höra till någon social grupp som ett arbetsteam eller ha några klasskamrater om man studerar gör också att ensamheten känns större. Man känner sig utanför, eller jag gör det.
 
 Men så fort jag mår sämre igen eller de får veta mina diagnoser så förvinner de illa kvickt och kvar står man ensam igen och åter sårad och ledsen för att man känner att det är omöjligt att hitta någon som kan tycka om mig för den jag är och inte bara se sjukdomarna som ett hinder för en fortsatt vänskap.
 
Läkarna brukar ofta fråga om jag bor ensam, nej jag bor med katter brukar jag svara. Men det räknas som att bo ensam enligt läkarna. Men om katter är det enda sociala jag kan ha som inte kräver nåt utav mig och tycker om mig för den jag är, varför kan inte de få räknas då?
 
 När jag mår lite bättre så blir dagarna otrolig långa och ensamma. Mår jag dåligt vill jag ändå inte träffa någon och trivs ganska bra i mitt eget ensamma sällskap.
Men mina bra perioder är ofta så korta så att börja jobba eller gå en kurs eller göra något annat socialt brukar inte gå bra. Nu har jag iof för första gången på flera år börjat med en social träning ett par timmar i veckan. Men än så länge så går jag mest bara dit och gör det jag ska, de som jobbar där är inte så intresserad av att prata med mig, jag är ju bara en långtidssjukriven person som är där ibland och ingen ny arbetskamrat som de behöver lära känna.
 
Så att ta sig ur en flerårig ensamhet är inte lätt. Just nu vet jag inte alls hur jag ska gå till väga för att komma ett steg närmnare.

Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 01:29

Att inte passa in!

Detta inlägg handlar delvis om det jag skrev igår om ensamhet, men mer om att inte känna att man passar in någonstans.
 
Jag har så länge jag kan minnas haft känslan av utanförskap. Jag har aldrig känt i skolan eller på jobb att jag passat in i gruppen.
 
Jag har ofta känslor att vara annorlunda än de andra, att inte vara omtyckt och känslan av att jag ständigt gör bort mig bland andra människor.
 
Och eftersom jag känner detta obehag så väljer jag ofta att vara ensam.
 
Om jag umgås med en person känner jag sällan så här, men alltid i större grupper och även inom min egen familj om vi är samlade flera stycken som vid jul och påsk tex. Jag har svårt att hitta nåt att prata om som jag tycker är intressant och nåt som de också tycker är intressant. Oftast så sitter jag och lyssnar på deras samtal om ett ämne som jag inte alls kan relatera till. Inom familjen blir det ofta prat om teknik och bilar tex och det kan jag inget om. Men sånt som jag kan och är intressera av det kan inte dom.
 
När vi hade grupparbeten i skolan var jag den som gjorde arbetet, de andra satt ofta och små pratade om annat hela tiden, vilket ofta kunde göra mig irriterad. Till slut bad jag att få göra arbeten själv, som c-uppsatsen skrev jag själv. Jag sa att jag gjorde det på grund av min dyslexi och behövde jobba i mitt temp, men det handlade egentligen mer om att andra ofta får betyg för nåt jag har gjort, och att jag känner mig utanför. Hela min 16 åriga skolgång var lika dan.
 
Ibland funderar jag på vad det är för fel på mig, är jag tråkig, för seriös, har konstig humor mm mm. Nåt jag förmodligen aldrig kommer få svar på. Jag är bara inte som andra.

Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 01:26

Tvångstankar!

Tvångstankar har alla, mer eller mindre. Ett problem blir det om man mår väldigt dåligt på grund av tankarna eller om det blir ett beteende, OCD.
 
Jag har periodvis en massa tvångstankar som jag mår riktigt dåligt över, men jag försöker se dom som endast tankar och inget som jag kommer göra. Det kan handla bla om och en massa där emellan. Inget utav det skulle jag (förhoppningsvis) göra, men då tankarna ger mig en massa ångest och dåligt mående så tillhör det gruppen tvångssyndrom (OCD).
 
Idag har jag pratat en massa om mina tvångstankar och hur jag ska försöka normalisera dom och se dom som bara tankar. De har inget att göra med hur jag är som person eller att dom skulle gör mig farlig för mig själv eller andra.
 
Alla som man pratar med om tvångstankar säger att de också har det, till och från och kanske inte i lika stor utsträckning och att de inte mår dåligt utav tankarna utan de kan skratta åt dom och konstatera att de dök upp igen.
 
Men tvångstankar är något som man sällan pratar om med sina vänner och familj då man själv anser dom som konstiga och udda tankar och tror att ingen annan också tänker på det viset.
 
Det är viktigt att börja prata om dom för att kunna normalisera dom.

Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 01:23

Har inget gemensamt med andra!

Väldigt ofta, eller nästan jämt kan jag nog skriva så känner jag att jag inte passar in med dom jag umgås med. Det känns som att jag lever ett så annorlunda liv jämfört med andra att jag har inget gemensamt med dom så har då ingenting att prata om.
Jag kan känna så här även då jag umgås med flera ur min egen familj samtidigt. Jag sitter på kanten som en skata tillsammans med ett gäng duvor. Vet inte vart just den liknelsen kom ifrån, men lite så är det.
Familjens svarta får som inte klarar av livet.
 
Vad är det för speciellt med mig som gör att jag inte klarar av att leva ett normalt liv. Förvisso är jag sjuk i flera olika kroniska åkommor. Men många klarar ju endå av att ha ett deltidsjobb och familj, trots sina sjukdomar. Men inte jag.
 
Är jag bland "vänner" så pratats det ofta om jobb och barn och jag har inget att tillägga. Är jag med familjen pratas det jobb och fritidsintressen som skidåkning och jag har inget att tillägga. Så jag sitter tyst och betraktar och känner mig mer och mer ensam.
 
Jag vet att ingen är intresserad att lyssna på det som sker i mitt liv, för det är inte så mycket, det är läkarbesök, mediciner och oändliga dagar som jag bara försöker stå ut med mina mörka tankar. Vem vill höra på det? Det har jag ju samtalskontakter för.
 
i 6 år har jag varit sjuk och varit utanför samhället även fast jag just nu gör ett försökt att ta mig tillbaka så är ju det samtalsämnet avklarat på två minuter.
 
Det är inte så att jag vill sitta och prata om hur dåligt jag mår heller för alla. Men vad ska jag prata om, det är det som är problemet.

Av Autismmamma Autismmamma - Fredag 21 juli 01:20

Ofta får man ju höra fraser som - Ryck upp dig och ta tag i ditt, ingen annan kan göra det åt det.

Det är ju sant, att ingen kan göra det åt en.
Men att slå på sig själv hela tiden att allt man gör inte är bra nog, att allt kämpandes inte ger något resultat hur hårt man än jobbar på det, det gör inte heller saken bättre.
 
Har man en psykisk sjukdom så behöver man hjälp utav vården precis som vid vilken sjukdom som helst och ibland tar det väldigt lång tid att hitta rätt sorts behandling.
Man kan behöva medicin och en samtalsontakt och kanske nån form av terapi, och ta sig igenom en terapi är ett heltidsjobb. Även att må psykiskt dåligt är ett heltids jobb, man bli trött och vill ge upp. Ett vanligt jobb kan man säga upp sig i från om man inte trivs. Men livet kan man inte säga upp sig ifrån. Man måste bara fortsätta kämpa.
 
Alla som lider av en/flera psykiska sjukdomar gör så gott dom kan för att ta sig framåt i livet. Vissa tar sig igenom det ganska snabb och är tillbaka och kan leva ett normalt liv. Viss får kämpa längre och vissa få kämpa livet ut.
 
Att accpetera sin sjukdom och att man är där man är i livet och inte där man vill vara, är inte enkelt.
 
Så att kommentera och nervärdera någon som kämpar så hårt de kan för att stanna kvar i detta liv och kanske gör små steg framåt och ibland några steg bakåt är bara otroligt elakt. Man kritiserar ofta sig tillräckligt mycket för att klara av att bli kritiserad för sin insatts av andra.

Presentation


Hej mina följare och läsare!

Hoppas ni kommer att tycka om min blogg / dagbok som är ganska personlig. Skriver bland annat om jobbiga saker i mitt liv såsom, mina depressionerna, mina psykiska besvär, mina diagnoser Autism, Asperger, Tvångstankar m.m.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ autismmamma med Blogkeen
Följ autismmamma med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se